Hemmasittande och den psykosomatiska stressen

HEMMASITTARE

P.S.Y.K.O.S.O.M.A.T.I.S.K.S.T.R.E.S.S

Huvudvärk, magvärk och illamående. Detta är vanliga symtom hos ett barn som mår psykiskt dåligt.

Detta är framförallt vanligt förekommande när det kommer till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

När skolan inte anpassar, utan låter intryckskänsliga barn befinna sig i stimmiga miljöer med många olika intryck, så kommer den psykosomatiska stressen som ett brev på posten.

När skolan vägrar insatser och framställer ett godtyckligt åtgärdsprogram, så kommer siffran att stiga med antal barn som inte längre orkar gå till skolan.

I våras hade vår äldsta över 30 frånvarodagar mellan januari-april, skolan reagerade inte överhuvudtaget, men vi kämpade oss blåa hemma och åkte på akutbesök efter akutbesök på BUP. I augusti fick hon byta klass efter förfrågan från oss föräldrar, och frånvaron minskade.

  

Hon hade sådana problem med magen och huvudet, så det var inte hållbart för henne att gå iväg. Hon var så djupt nere i sin depression och sin ångest att det inte fanns någon annan möjlighet än att stanna hemma i sängen. Sen att hon var mobbad i sin klass och osynlig för sin lärare, gjorde det inte bättre.

Har man dessutom sociala svårigheter, så är det lätt att hamna i ett socialt utanförskap pga. bland annat missförstånd i kommunikationen.

--

Dom senaste tre veckorna har vi fått kämpa för att få iväg sonen till skolan, det har varit många konflikter, tårar och låsningar. Vår äldsta har fått tagit oförskämt mycket för att dom båda ska komma iväg till skolan. Det har varit ohållbart länge, och nu dom senaste veckorna har det tagit stopp totalt för sonen.

Han kan inte trycka på vad det är som felar, men klagar över "konstig känsla i magen och illamående", på kvällen är det huvudvärk. Han säger att det är tråkigt i skolan och han hatar engelskan och idrotten. Han längtar till sina kompisar, men längtan är inte tillräckligt stark för att klarar av att ta sig själv till skolan.

Familjen har känts otroligt splittrad, och varje kväll så däckar man av utmattning. Att känna lycka är någonting som kommer stötvis när en dag flyter på, fast jag vet inte om lycka är detsamma som att känna som luften går ut och man tänker "vi överlevde denna dagen, och båda kom till skolan".

 Skitsamma, det är det närmsta lycka man känner just nu - när alla barn har varit i skolan och mår bra när dom kommer hem.

Efter dagens utbrott denna morgonen, när sonen inte kom iväg till skolan, så svalde jag all rädsla och stolthet man kan känna som förälder och ringde till socialen och sa att vi inte klarar av det här, sonen kommer inte till skolan. Berättade att vi har försökt samtala med Centralskolans rektor, men hon vill inte svara eller ens ha ett möte med oss föräldrar om hur vi kan göra situationen bra för sonen.

Jag berättade att vi fick en pedagogisk kartläggning färdig för att han skulle flytta till Centralskolan, men att rektorn vägrar signera denna och sätta in insatser. 

Berättade att vi hade varit på vårdcentralen igår för att säkerhetsställa att hans mående inte är någon fysisk diagnos enbart, men läkaren har börjat behandla det som psykosomatisk. Stressrelaterad magkatarr antagligen och spänningshuvudvärk. I två veckor ska vi testa magmedicin för att se om det hjälper, nästa vecka ska vi på synundersökning för att utesluta att han behöver glasögon.

Handläggaren berättade att vi inte kan göra mycket mer som föräldrar, utan vi har gjort allt i vår makt att försöka hjälpa vår son till en bättre skolgång. Det var skönt att höra att hon sa det..

  Mitt samtal blev till en ansökan för att få insatser kring honom, enligt SOL, och detta skulle göras skyndsamt.

Vi har redan med socialen att göra efter att vi gjorde en DO-anmälan i våras då stora dotterns lärare sa till mig att dottern inte kan skylla på sin diagnos i skolan. J. hade nämligen skapat ett självskadebeteende i skolan för att intrycken var alldeles för många för henne att klara av. Och pga. hennes frånvaro, så bestämde vi också att vi skulle försöka få insatser i form av samtalsstöd för henne och en behandlare som kommer hem och hjälper till med morgonrutinerna och ser till att hon kommer till skolan.

Imorgon har vi möte med soc om J. men ska även ha samtal om sonen samtidigt. På fredag har vi samtal med sonens lärare om hur vi ska göra med hans hemmasittande.

Blir det en ny pedagogisk kartläggning, blir det särskilda insatser nu? Komma rektorn faktiskt förstå att han behöver omstrukturering, mer kravlöst och annat lärosätt än vad som erbjuds? Eller kommer hon kasta med att hon fortfarande tror att TOTAL INKLUDERING hjälper? 

Om skolan kunde börja inse följderna av total inkludering, så hade hemmasittandes miinskat och den psykosomatiska hälsan hade blivit bättre.

En 10åring ska inte behöva lida av stressrelaterad magkatarr och inte orka gå till skolan, då är det något som är jävligt fel.....