Ett vara en rund personlighet i en fyrkantig värld.

En pusselbit är konstruerad så bitarna ska passa in i varandra. Det är bara två bitar som passar per automatik, dom andra bitarna som inte passar in kan man med tvång och våld banka ihop. Ungefär så fungerar skolan idag i Sverige.

Alla ska passa in i varandra, även om alla är unika och behöver speciella insatser för att fungera ihop. 

Den svenska Inkluderingsskolan gör mig spyfärdig, den gör verkligen så jag vill kräkas. Inkludering i alla ära, men då ska man tolka ordet Inkludering rätt, inte tolka den fritt som många skolor gör idag.

Du skulle inte tvinga en person som är rädd för spindlar, att gå in i en mörk grotta fylld med spindlar?
Du skulle inte tvinga någon att dricka mjölk om denne var mjölkintollerant?
Du skulle inte tvinga en person som sitter i rullstol att ställa sig upp och springa ett maraton?

Så varför är det då logiskt att man tvingar in elever med ljud- och ljuskänsklighet in i ett överfyllt klassrum?

Varför är det logiskt att barn med sociala svårigheter, så som social fobi och autism - ska behöva sitta med 30 andra elever?

Varför är det logiskt att barn ska behöva lida av psykosomatiska sjukdomar för att rektorer vägrar anpassa och slänger med meningen "Inkludering är bäst"?

Varför ska man som förälder behöva slita tills hjärtat går itu, för att allting bara för EN GÅNGS SKULL ska flyta på?

Jag vet inte hur många gånger jag har lagat mitt hjärta, jag vet inte hur många gånger det har gått sönder. Vet inte hur många tårar jag har fällt, eller hur många besök jag har gjort hos sjukgymnasten för att jag lider av myalgi.

Jag vet inte heller hur många strumpor jag har behövt byta ut, för att dom inte passar. Vet inte hur många gånger vi har varit hos BUP, vet inte hur många samtal jag har haft med ena barnet för att ångesten är så djupt rotad redan. Vet inte hur många gånger man har lyckats förhindra hemmasittande, för att skolan enbart är anpassat för dom utan diagnoser.

Vet inte hur många mail jag har skrivit, hur många telefonsamtal jag har försökt ringa för att ordna upp situationen kring skolan.

DO-anmälde skolan i våras för att mentorn sa till mig att J inte kan skylla på sin ADHD i skolan, det las ner såklart, men vi fick socialen på oss då hon hade skapat ett självskadebeteende i skolan för att intrycken på lektionerna var för stora och hon inte kunde hantera det på något annat sätt än att rispa sig själv.

Vi gjorde även en anmälan till skolinspektionen för Lillebror för att han inte fick den hjälp som han behövde. En pedagogisk kartläggning gjordes eter den anmälan, och det var klar lagom tills han slutade trean och skulle över till fyran. Men eftersom hans klassrum ligger på en annan skola, typ 50 meter bort, så vill inte rektorn på den nya skolan använda den som underlag. Även om den var gjord för att hon skulle kunna sätta in rätt åtgärden när han började.

Det var inte det enda som förändrades efter skolan, J fick äntligen byta klass. Hon började trivas, men matematiken var fortfarande svår. Hon hade inte längre kvar sin insats, där hon fick gå i en liten grupp för att orka med matematiken. Utan man ville ha henne i helklass, trots tidigare självskadebeteende pga. intryckskänskligheten.

Nu beslutades det dock att hon kan få gå ut med en klasskompis från klassrummet vid eget arbete, som om det vore den klasskamratens uppgift att hjälpa J med matematiken. Billigt lösning..

Samtdigt som J måste brottas med detta, brottas hon med sin könsidentitet där hon verkligen vill vara det motsatta könet. Hon blir kallad bögjävel i skolan och hon anses som konstig och udda. Vissa barn ifrågasätter varför en kompis till J umgås med henne, eftersom J är så konstig.. Vissa barn hade jag gladeligen hissat upp i en flaggstång o låtit dom hänga där för allmän beskådan tills någon hade sett dom hissat ner dom igen..

Mobbning finns i alla åldrar, det ser bara lite annorlunda ut i olika ålder.
När jag lämnade vårt tredje barn idag, så såg jag hur uträknad mobbning kan vara redan i första klass.
W. sa till mig att "mamma, det är alla dom killarna som är elaka. Främst är det han och han som är taskiga".

Dom stängde ytterdörren för att en kille inte skulle få komma in, och låste.
En annan kille ställde sig och log och samtidigt småskrattade åt en kille som hade separationsångest från sin pappa. Den lilla killen grät, och mobbaren ställde sig och log och skrattade åt honom. Hur hemskt är det inte? Knappt 7 år gamla!

Hur som haver,

det är inte lätt att vara en rund personlighet i en fyrkantig värld där man inte får lov att platsa in. Alla verkar glömma att man föds unik och med olika förutsättningar. Respekten dör ut, och att vara annorlunda ses som någonting fult och som någonting som är fel.

Vi föräldrar MÅSTE ta ett krafttag mot mobbning och kränkningar, vi måste skaffa oss förståelse för sånt vi inte förstår oss på för att lära ut viktiga saker som att alla duger som dom är, att alla är inte lika men ändå perfekta precis som den person som dom är.

Oavsett om man har ADHD, autism, tourettes, har en språkstörning, en depression, ett eller två ben, är tjock eller smal. Är bipolär, har diabetes, astma eller någonting annat - så är man lika viktig och lika mycket värd.

En familj ska inte behöva gå under för att ingen har lust att skaffa information,
inget barn ska behöva bli hemmasittande för att rektorer vägrar anpassa skolmiljön.

Utanförskap är ett sånt jävla fult ord, som rektorer och lärare är med att bidra till om dom inte börjar sätta in resurser och insatser.

För vet ni, INKLUDERING KAN INNEBÄRA ATT EN ELEV HAMNAR I UTANFÖRSKAP!
Visst låter det skevt, men precis så är det.



och vet ni förresten, ingen förälder ska behöva kunna lagtexterna utantill för att skolan inte sköter sitt uppdrag. Bara så ni vet, en förälder ska fokusera på sina barn och sin familj - och sitt välmående. Inte på att kunna skollagen utantill.

Kärlek åt alla föräldrar som kämpar i ur o skur, som går sönder som pusslar ihop ett trasigt familjeliv. Som inte längre äter ihop under måltiderna, som anpassar sönder, som har bildstöd högt och lågt. Som ibland tvingas lämna tandborsten torr kväll efter kväll för att barnet inte vill borsta tänderna.
Och ännu mer kärlek till er som gör sjuttiotvå olika rätter till era barn som har ett selektivt ätande, respekt  i alla led! Puss på er, jag vet hur det är!

Det är inte curling, det är kärlek - och kanske lite överlevnad.