Salta droppar
Salta droppar spär ut det blod som rinner inuti mig, som nuddar hjärtat och lämnar en sveda som sticker till. Som gör så att jag tar mig om bröstet, skrynklar ihop ansiktet, och drar efter andan. Det är precis som att sorgen väger mer än glädje, för varje steg känns så tungt att ta. En motgång känns som en rispa inuti, som skapar ett sår som inte läker, som blir infekterat och som till slut lämnar ett ärr som aldrig kommer hålla om någonting händer igen. Andra har det värre, men sorg går inte att jämföra, det finns värre saker att känna skam och ångest över, men ändock så känner jag det så smärtsamt så ingenting hjälper. Min hud känns som Saharaöknen, skåror börjar skapas för att leda tårarna ner från kinden och över hakans spets. Mina läppar är som en sandstrand vid havet, salta och spräckliga. Skam, ångest och totalt avsaknad av värde, det är känslor som är ens verklighet när man är i en depression. När man känner att man inte räcker till. Ingens ord om ...
