Salta droppar

Salta droppar spär ut det blod som rinner inuti mig,
som nuddar hjärtat och lämnar en sveda som sticker till.

Som gör så att jag tar mig om bröstet,
skrynklar ihop ansiktet, och drar efter andan.

Det är precis som att sorgen väger mer än glädje,
för varje steg känns så tungt att ta.

En motgång känns som en rispa inuti,
som skapar ett sår som inte läker,
som blir infekterat och som till slut lämnar ett ärr som aldrig
kommer hålla om någonting händer igen.

Andra har det värre,
men sorg går inte att jämföra,
det finns värre saker att känna skam och ångest över,
men ändock så känner jag det så smärtsamt
så ingenting hjälper.

Min hud känns som Saharaöknen,
skåror börjar skapas för att leda tårarna ner från kinden och över hakans spets.

Mina läppar är som en sandstrand vid havet,
salta och spräckliga.

Skam, ångest och totalt avsaknad av värde,
det är känslor som är ens verklighet när man
är i en depression. När man känner att man inte räcker till.

Ingens ord om att man faktiskt gör det bästa man kan,
betyder någonting när man inte kan känna det själv.

Till och med mörkret är ljusare än det jag känner just nu,
nu när allting fallit isär och det känns som ingenting kan laga
det som man hållit ihop med tejp och vilja så länge.